Malin Berglund Har skrivit en utmärkt artikel om färgning från 600talet till 1600talet. Stort tack till Malin Berglund/Felicitas Schwarzenbergin som har bidragit med texten! Malins blogg som f.ö har många andra intressanta artiklar hittar ni här; http://bippimalin.livejournal.com/14083.html

Landauerschen Stiftungsbuch Nürnberg Stadtbibliothek, c. 1500.

 

Konsten att färga tyger har många tusen år på nacken. Redan i gamla testamentet nämns blå, purpur och scharlakansrött, troligast avseende de färger man får från två olika snäckor i Medelhavet samt kermessköldlusen.

Trots moderna fantasier att folk hade "ofärgade" kläder så kunde man även som mycket fattig få till lite olika nyanser på sina tyger, främst gula och gulbruna. Det är snarare med färgstyrkan som man anger sociala skillnader eftersom ju starkare färg man har, desto mera av varan har gått åt till att färga och desto dyrare blir det färdiga materialet.

  Även härdigheten spelar in här, ju mer ljus- och gnidhärdig färg desto dyrare blev den färdiga varan. Men det är även fullständigt medeltida att ha "pastellfärger" då de nyanserna färgas efter de dyrare tygerna har mättats med starka fylliga färger. Inte kastade man färgbadet för att det gav rosa färg och inte rött längre, det vore knappast ekonomiskt att göra så. Notera dock att svart i sig är inte nödvändigtvis en dyr nyans, det är snarare vad som är i färgbadet och nyansen på svart som avgör priskostanden.

Blått har av vissa hävdats vara en "billig" färg, men det är långt ifrån sanningen. Det finns till exempel en snutt sen 1400-tals blå sammet bevarad på V&A (inventarie nr: T.194-1911) som har varit en del av en mycket dyr altarduk. Odlingen av vejde, som ger en blå färg, har varit stora nationalexporter för Frankrike och Tyskland och har genererat mycket pengar för de båda länderna. Blåfärgare var skickliga yrkesmän och hade ibland en egen sektion inom färgargillena eftersom det var ett så specialiserat tillvägagångssätt till skillnad från de andra växtfärgämnena.

Detta eftersom kypfärgning betecknar färgning där färgämnet inte är lösligt i vatten utan måste lösas upp kemiskt, föras in i fibern och föras tillbaka till den olösliga formen för att ge färg. Ordentliga kyprecept lyser med sin frånvaro i de dokument som jag har kunnat läsa, de felsta blåfärgs recepten som finns med har recept där man använder en restprodukt av kypfärging. Först 1667 finns ett riktigt recept nedskrivet i The Wole Art of Dyeing.

Liber de natura rerum,  - 1482 Man kan inte heller bara dunka i tyget i färgbadet och förvänta sig att det får någon färg, nästan alla färger kräver att man betar garnet, det vill säga påverkar färgernas häftningsförmåga genom att behandla garnet med metallsalter, syror eller tanniner. Vanligast av dessa är aluminiumsulfatet alun som har varit känt och använt till växtfärgning i minst 2000 år. Även järnsulfat och kopparsulfat har använts.

En annan modern myt är att det inte gick eller att man inte kunde att färga lintyg under medeltiden och att det var därför linet var vitt. Vad många inte förstår är att linets naturliga färg är inte vit, linet har behandlats för att bli blekas och bli vitt. Färgämnen fäster inte lika lätt på lin som på ull, det är sant, men det går att färga lintyg däremot är det i regel inte lika härdigt som animaliska fibrer. Knepet är att gallera materialet. Linne (och bomull) består av cellulosa som alun inte fäster på om man inte kokar materialet med tanniner av något slag, främst galläpplen eftersom de inte färgar materialet. Det första definitiva omnämnandet av gallering jag sett hittills är i A Profitable Booke från 1580-1605.

Men redan i Stockholm papyrus (300-tal) finns det en referens att färgbadet ifråga färgar lintyg (röd och purpur). Fjortonhundratals handskriften Segreti per colori ger ett recept på att färga lintyg (grön, röd och purpur) och redan i förordet på Allerley mackel (1532) sägs det att här finns recept på hur man färgar lintyg (blå och brun). I Secrets of Master Alexis Piemonte (1580) finns även där tre recpt för att färga lintyg (brun och 2 blå). A Profitable Booke omnämnd ovan (1580-1605) har hela 17 recept för att färga lintyg (5 röda, rosa, 2 svarta, nejlikröd, blodröd, rosenröd, orangeröd, crimson, 2 grå, blå och guldgul).

bible at Holkham House, Norfolk mitten av 1300taletDetta är långt ifrån alla ämnen som man använde för att färga tyger med utan snarare de som jag har haft möjlighet att hitta information om. Jag har delat upp växtämnena löst efter de grundfärger ämnena ger för att kanske kunna ge en tydligare bild av nyansrikedomen som man kunde uppnå. Vissa färgämnen kan man få olika färger av beroende på Ph-värde och värme. Det första namnet i fet stil är på modern svenska, sedan följer äldre svenska namn i förekommande fall, latinska artnamnet är kursiverat följt av engelska namnet och diverse andra språk som jag hittat. Jag har löst delat upp ämnena i olika grundfärger, dessa grundfärger kunde även blandas sinsemellan antingen direkt i färgbaden eller genom att man doppade materialet en gång i en färg och sen i en annan färg vilket gav mer eller mindre ett oändligt antal nyanser. Att blanda på det viset när man färgade var i bruk redan under Plinius tid. Ofta underfärgade man med en billigare färg för att sen ge materialet ett sista dopp i en dyrare färg. Röd bresilja är ett material som ofta använts på detta vis.

Alla färgmanuskript som jag har läst hittills finns på: http://www.elizabethancostume.net/dyes/

Purpur

Murex
Tyrisk purpur, Röda färger: Phyllonotus brandfris, Murex brandaris, Bolinus brandfris, Röda och blåa färger: Phyllonotus trunculus, Murex trunculus, Hexaplex trunculus (latinska namn på arterna), Tyrian purple, Royal purple (engelska), sarranus, purpura (latin), tekhelet, argaman (hebreiska för blå och röd purpur)
Färgämne: 6,6'-dibromo-indigo (mörkt blårött) C16H8Br2N2O2 och indigotin (blått) C16H10N2O2

En snäcka som finns i Medelhavet, men färggivande släktingar till den finns i stilla havet och indiska oceanen. Snäckorna skördades i början av hösten och tidig vår när Sirius stiger över horisonten.

Concordantiae caritatis (Stiftsbibliothek Lilienfeld 151, fol. 224v), c. 1349-1351Den färg som var värdefullast eftersom det gick åt så många snäckor och det var en så omständlig procedur att framställa den då det var en kypfärg. Under försök i början av 1900-talet konstaterades det att ca 12000 snäckor behövs för att framställa 1,4 gram av färgämnet. Redan 2500 f.Kr användes den på Minoskulturen på Kreta. Sin storhetstid fick den när fenicierna lärde sig utvinna färgen, Phoinike härstammar från grekiskans ord för blodröd = phoinos. Enligt de som har varit där är ständerna i Tyrus i Libanon fortfarande fulla med krossade snäckskal från över tusen års arbete med att framställa den här färgen.

Ej inom den medeltida perioden men väl värt att nämna, är att i Mexico finns det en indianstam som har kommit på att man behöver ju inte döda snäckorna för att få fram färgen och färgar på det viset bara vissa månader på året för att inte skada ekosystemet så där frodas snäckorna till skillnad från Medelhavet där de blev nästan utrotade.

Tidvis har färgen varit förbehållen kungar, därav namnet royal purple. Det tycks dock råda viss förvirring exakt vilka kungar det är som har påbjudit detta, både romerska, byzantinska och angliska har nämnts som grund till detta. Vad jag vet har det dock inte funnits några sådana begränsningar annat än finansiella under den tidigare delen av medeltiden.

Kunskapen att framställa den här färgen gick förlorad i och med att Konstantinopel föll till turkarna 1453 men redan 638 när Tyrus intogs av araberna försvann mycket av exportindustrin.

Det var dock inte en enda nyans som avsågs, den var inte ens i närheten av vad vi idag kallar lila. Redan Plinius beskriver hur man kan få fram en mörkt vinröd nyans som ansågs vara samma färg som blod som nyligen levrat sig (purpura blatta) men även en mera blåaktig nyans (purpura hyacinthina) nämns. Purpura blatta var visst även spartanernas favoritfärg att bära i strid då blod inte syntes på det redan blodfärgade tyget. Däremot var de spartanska kvinnorna förbjudna att bära purpur, sånt grannlåt fick hororna spöka ut sig med, vilket ledde till att de mest populära prostituerade i Sparta hade kläder som kunde göra kungar avundsjuka.

Intressant nog från 1600- och 1700-talens England och Irland finns nerskrivet hur man där fångade purpursnäckor och utvann färgen på samma vis som de Mexikanska indianerna jag nämnde ovan.

Orselj
Rocella släktet (latinskt artnamn), orchil (modern engelska), archill, orchell, orchella (gammal engelska) oricello (gammal italienska), orciglia, orciglio, orchilla (spanska), urzella, urzela (portugisiska), persio, persis (tyska), orseille, orchal, orsellé (franska)
Färgämne: orcein C28H24N2O7

En lav som ger rosa, röd-lila och lila färger efter ha fermenteras i urin ett par veckor. Den växer både i Europa och i Nordamerika och har varit känd för att ge purpurfärgade nyanser redan på Plinius tid. Den användes då för att ge en grundfärg som man sedan färgade över med den mycket dyrare tyriska purpurfärgen. Senare använd för att ge lila nyanser på röda färger. Har dock en låg härdighet.

Orcein i olika styrkegrad kan även fås ur Umbilicaria, Xanthoria, Evernia, Usnea, Ramalina släkterna och Lecanora calcarea.

Alkanna
Alkanna tinctoria (latinskt artnamn), alkanet (engelska), alcaneta (gammal spanska), alchanna (medeltida latin), alhinna (arabiska)
Färgämne: Alkannin C10H9NOS

Omnämnd i Leyden papyrus och Stockholm papyrus från 300-talet som ett färgämne för att färga purpur och rött. Henna som används för att färga hår rödorange innehåller alkannin.

Blå bresilja
brun bresilja, kampeschträ, blåträ, blåholtz (äldre svenska), Haematoxylum campechianum (latinskt artnamn), logwood, campechewood (engelska), legno tauro, campeggio (gammal italienska)
Färgämne: Hematoxylin C16H14O6

Funnen 1517 och importerad från staden Campeche på Yucatanhalvön av Spanjorerna och senare av britterna från Belize. Man använder kärnveden som kom till Europa i form av stockar (logs), växten är släkt med ärtväxterna. Mellan 1581 och 1662 var färgen förbjuden att använda i England. Under senare delen av 1600-talet när den fick användas i England kunde kärnveden kosta hundra pund sterling per ton.

Ger väldigt lila/purpurfärgade nyanser i syrliga färgbad, mera brun eller rostfärgade nyanser i basiska färgbad, har inte så bra härdighet.

Men man har även sökt billigare sätt att framställa purpur. Alla manuskript på hemsidan oven, utom Innsbruck, har recept på hur man färgar purpur med andra material än murexsnäckan. Det finns även exempel i A profitable booke (1580-1605) där granatäppelskal och apelsinskal (om jag tolkar texten rätt) ger en "sad purple colour". Där finns även ett recept för silke där man använder "two pound of purple colour" som inte vidare specificerar vad den färgen består av.

Och det är ju faktiskt också fullt möjligt att doppa tyget i rött och sen i blått eller tvärtom för att få fram en purpur/lila färg, i 1400-talets Venedig var den här sortens färg känd som paonazzo. I samma stad, under 1500-talet var kermes överfärgad med orselj och indigo en färg som kallades för fior de lino (linblomma) och mörk indigo överfärgad med lite rött gav färgen colombino för den påminde om färgen på en duvas nacke.

Röd

Kermes
Medelhavssorten: Coccus ilcis, Kermes ilcis, Kermes vermilio, Kermes biblicus, Kermes spatulatus (latinska artnamn) Kermes (modern engelska), grain, grayne (gammal engelska), graines de vermillon, (franska), grana di vermiglione, grana, (italienska), coccum, granum, vermiculus (latin)

Östliga sorten: Porphyrophora Hameli, Porphyrophora polonica

(latinska artnamn), kermés, alkermés (franska), cremisi (italienska), tolat, tolaat (hebreiska), al qirmiz (arabiska), kirmiz, kerema (persiska), krmi (sanskrit)
Färgämne: av grain=kermesin C16H10O8, av kermes=karmin C22H20O13 och kermesin

En sköldlus där de gravida honorna ger färgen, de som lever på ekar runt Medelhavet heter förvirrande nog grain i samtida litteratur men de som kommer från Polen, Preussen, Sachen, Litauen, Anatolien och Kaukasus kallas för kermes. De från öststaterna lever på rötterna på Knavel växten medan de övriga lever på olika grässorter. De skördas under maj månad och dödades med hjälp av ättika. Till ett kilo grain eller kermes åtgick mellan 50000 till 60000 insekter.

I Venedig till sent 1300-tal är det bara grain som omnämns, sen börjar kermes nämnas. Grain var en mera tomteröd nyans, men kermes gav en mera purpurfärgad nyans som var hållfastare och mindre blekningsbenägen. Kermes var därför den dyrare. I 1400-talets Venedig var kermesfärgarna och grainfärgarna två separata avdelningar inom färgarskrået.

Kermes användes sedan 1464 som officiell färg för kardinalernas klädedräkt eftersom handeln med purpur upphört. Kermes importerades från orienten via Venedig och grain från Sydvästeuropa via Marseille

Koschenill
, konsjonell, spanskt rött, Dactylopius coccus cacti (latinskt artnamn), cochineal (engelska), cochinilla, grana (spanska), koschenille (tyska), cochenille (franska), cochimeia, cocoiglia, uchimillia, panucho, även indisk kermes och spansk kermes (gammal italienska), yang hung (främmande rött - mandarin), nocheztli, nochezli (aztekiska),
Färgämne: Karmin C22H20O13 eller E 120

En sköldlus där de gravida honorna ger färgen, de lever på Opuntia och Nopalea kaktusarna, ursprungligen från Mexico och Sydamerika men odlas numera kommersiellt på Kanarieöarna. Skördas 2 till 4 gånger per år. Beroende på hur insekterna har blivit dödade har de olika färg, de som soltorkats är silvriga och har ansetts ge den bästa färgen, de som är svartbruna har rostats på plåtar över eld. Använd i Mexico i över 2000 år. Importerad till Europa från Mexico av spanjorerna sedan 1526. Det var dyrare att köpa den i form av korn, om de var pulvriserade kunde handlare ju blanda in mjöl och liknande för att dryga ut det dyrbara färgämnet. I början när koschenillen infördes var många färgare skeptisk mot färgämnet just på grund av att det hade blivit utblandat på olika vis och man kunde inte räkna med en konsekvent färgning mellan gångerna.

Karminrött är det svenska ordet för färgen, men man får olika nyanser beroende på ph-värdet på färgbadet. Nuförtiden används koschenill till smink, bakverk och i läkemedel och det är just det faktum att den är billigare att framställa med hjälp av mosade löss än syntetiskt som har gjort att koschenill lusen har överlevt. Lusen är hårt avlad och ytterst kinkig med sina levnadsförhållanden, utan människans intresse att odla den dör den ut.

Krapp
, Rubia tinctorum, Rubia cordifola, Rubia peregina, Galium Boreale, Galium triandrum (latinska artnamn), madder (engelska), maedre (gammal engelska), robbia, granzoli, roza (gammal italienska), rubia (latin)
Färgämne: Alizarin C14H8O4 Purpurin C14H8O5 samt Pseudopurpurin, Rubiadin och Munjistin beroende på vilken sorts krapp man använder. Även lite gula färgämnen förekommer.

En flerårig växt besläktad med madror och måror där roten är den färggivande delen. Jorden som växten har vuxit i spelar stor roll för resultatet, ju kalkrikare mark den gror på, desto mera färgämne finns det i rötterna. Industriellt odlad i frankrike redan på 800-talet, under medeltiden odlad i Zeeland i Holland. I Sverige har vitmåra och färgmåra använts (Galium växterna).

Färgerna man får varierar utifrån ph-värdet och temperaturen på färgbadet mellan brunt, rostfärgat, orange, tomatrött, blodrött och den röda färg som är känd som turkiskt rött.

Den här växten och dess besläktade mindre förgivande sysslingar finns över hela Europa, Asien och Amerika. Har använts minst sedan 1750-talet f.Kr i Pakistan, 1500 f.Kr i Egypten och så småningom i Europa.

Röd Bresilja
, färnbock, fernambok, fernambuco, pernumbuck, rödträ, martiusträ, rödholts (äldre svenska), Caesalpinia echinata, Caesalpinia sappan, Caesalpinia brasiliensis (latinska artnamn), brazilwood, sappanwood (modern engelska), brasile (gammal engelska), verzino (gammal italienska), rotholtz (tyska)
Färgämne: Brasilin C16H14O5

Ett släkte av träd som är besläktade med ärtväxter, endast kärnveden ger färg.

Importerad ursprungligen från Kina och Indien via arabvärlden och Venedig. Kallades för brasil i texter från 1200-talets Provence. Färgämnet är döpt efter vedens röda färg, brasa = glödande kol, och gav landet Brasilien sitt namn. Brasilien var även den största exportören från 1500-talet och framåt från staden Pernambuco.

Gul och brunt

Gul är en färg som är lite styvmoderligt behandlad, det verkar helt enkelt inte finnas så mycket information om den i växtfärgnings litteratur, det mesta jag har hittat är i kemisammanhang.

Gula, beige och ljusbruna nyanser får man fram lätt, det är den vanligaste färgen i och med att nästan alla växter ger sådana nyanser när man kokar dem. Vissa nyanser av gult är därför en "billighetsfärg" men det är som alltid helt beroende på vad man har använt för växt. 

Safflor
, färgtistel, Carthamus tinctorius (latinskt artnamn), safflower, dyers thistle (modern engelska), bastad saffron, saflour, asfore (gammal engelska), saffleur, carthame (modern franska) safleur, asfrole (gammal franska), gruogo, saffiore (gammal italienska), cartamo (spanska), usfur, qurtum, qirtim (arabiska), hong hua (mandarin), benibana (japanska),
Färgämne: Safflorgult och det röda färgämnet Kartamin som består av Safflomin A C27H32O16 samt Safflomin B C48H54O27

Ger gula, orangea, rosa och röd-bruna färger beroende på när man doppar i tyget eftersom det gula färgämnet löser sig fortare i vatten, de röd-rosa nyanserna får man mickla lite mer med för att få fram. Den rosa färgen kallades kurenai och var begränsad till endast de kejserliga i Heian-periodens japan.

Använd som färgväxt sedan 3500 f.Kr i Egypten, växter i hela världen men importerades till Europa av araberna under medeltiden. Använd i England sedan 1500-talet. 

Saffran
, Crocus sativus (latinskt artnamn), saffranum (gammal latin), saffran (modern engelska), safroun (gammal engelska), safran (gammal franska), zafaran (arabiska)
Färgämne: Krokin C44H70O28

Man använder pistillen från blomman, det behövs 150000 blommor för att ge ett kilo saffran. Ger beroende på hur mycket man använder orangegula till blekt guldgula färger. Saffran härstammar från Grekland men odlades i Mesopotamien för redan 5000 år sen. Saffran växer i hela Europa utom de nordligaste delarna, staden Saffron Walden i England producerade saffran under 1500-talet.


Gurkmeja

, Curcuma longa, Curcuma domestica (latinska artnamn), turmeric, (engelska), curcuma (franska och italienska), kurkum (arabiska)
Färgämne: Kurkurmin C21H20O6 eller E 100

Man använder roten som ger starkt knallgula till blekt citrongula färger. Importerad från Asien, främst indien. Har inte en bra härdighet. En rågad matsked Gurkmeja om dagen motverkar inflammation genom att hämma cellernas utsöndring av en signalmolekyl som är central vid inflammatoriska processer.


Vau

, färgreseda, wow, Reseda luteola (latinskt artnamn), wau, weld, dyer's rocket, dyers weed (engelska)
Färgämne: Luteolin C15H12O6

Hela växten är färggivande, den växer i hela Europa, Nordafrika och sydvästra Asien. Ger gula till rostfärgade nyanser beroende på styrkan på färgbadet. Färgerna är väldigt hållfasta jämfört med de andra gula växtfärgerna.


Färgginst
Genista tinctoria (latinskt artnamn), dyer's broom, dyer's greenweed, genista, woodwaxen (engelska), retama de tintoreros (spanska) woudwix (holländska)
Färgämne: Luteolin C15H12O6

Hela växten är färggivande men främst unga skott och blommorna, den växer i hela Europa, Nordafrika och sydvästra Asien.

Kungahuset Plantagenet har tagit sitt namn från växten (planta genista), ursprunget var Geoffrey V som levde mellan 1113 och 1151 som hade växten som sitt emblem (badge).


Valnöt
, Juglans sp (latinskt artnamn), walnut (modern engelska), walnot (gammal engelska)
Färgämne: Tannin C76H82O46 och något gulbrunt som jag inte hittar namnet på. :)

Skalen runt kärnorna ger svartbruna till bruna färger när de används tillsammans med järnsulfat. Beroende på styrka i färgbadet ger den olika beige-bruna färger.

Andra växter som ger gult är al-, asp- och björklöv, brakvedsbark, lökskal, daggkåpa, fräken, hundkex, färgkulla, gulmåra, renfana, grankottar, enris, johannesörts blad, ängsskära, jämma, renlav, islandslav, ljung, mjölon, klöver, rölleka, rönnblad, jolster, sälg, skvattram, pors, tagetes, gardenia, äppelbark och päronbark.

Blå

Ett intressant fakta om blått är att det finns mängder med ickebesläktade blågivande färgväxter runt om på jorden men det är inte alltid som de har blivit utnyttjade för blåfärgning.

Vejde och indigo används till kypfärg då indigotin inte fäster på fibrer på något annat vis. Nuförtiden har man med avancerad kemi luskat ut exakt hur man skall göra för att få bra resultat, men under medeltiden var det erfarenheten och nedärvd kunskap som gjorde att man fick bra resultat. Det var alltså inte lätt att färga blått.


Vejde
, Isatis tinctoria (latin), woad (modern engelska), wode, wad (gammal engelska), pastel (franska)
Färgämne: Indigotin C16H10N2O2 och Indigogult (kämpferol) C15H10O6

Det är de fermenterade bladen som används, innehåller mindre indigotin än indigo. Nyanser färgade med vejde kan ha ett visst grönstick då vejde även innehåller ett gult färgämne. Använd i Danmark redan på stenåldern, använd av kelter minst 500 år fKr, använd av pikterna i Brittannien när romarna invaderade och industriellt odlad i Toulouse och Erfurt under medeltiden.


Indigo
, Indigofera tinctoria (latin), indigo (engelska),
Färgämne: Indigotin C16H10N2O2 eller E 132 och indigorubin samt lite kämpferol.

Det är det fermenterade bladen som används. Har varit i bruk i Kina sedan 4000 f.Kr, omnämnd av Plinius som indico från Indien. Skördades i mitten av juni och framåt, lades att jäsa, silades, oxiderades, torkades till en massa, kokades, filtrerades, torkades så den blev tillräckligt torr för att skäras i bitar om ca 100 gram och sen torkades riktigt torr under kontrollerade former under 2-3 månader. Sen var det en liknande omständlig process att gå igenom för att kunna färga med den. Det rådde länge stor förvirring om det var ett animaliskt ämne, ett vegetabiliskt ämne eller ett mineralämne eftersom hela processen gjordes på plats i Indien, när den kom till Europa var den redan i ca 100 grams klumpar.

Indigo växer även i Sydamerika och importerades därifrån från 1700-talet. Importerad från Indien och Kina via arabvärlden i liten skala efter korstågen och i ännu större skala sedan sjövägen till Indien upptäckts 1498, främst av engelska och holländska ostindiska kompanierna. Både Frankrike och Tyskland förbjöd "djävulens färg" i början av 1600-talet för att skydda den inhemska vejdeproduktionen men till ingen nytta. Indigo var även ogillad av färgarna eftersom den hade sån olika kvalitet, detta eftersom mindre hederliga handelsmän drygade ut den för att tjäna mer pengar.

Syntetisk indigotin är kemiskt exakt likadan som organisk indigotin, men den förra är betydligt renare eftersom odlad indigo har naturliga inblandningar av gula och röda färgämnen som "smutsar ner" färgbadet.


Blåa bär; fläderbär

(Sambucus nigra), blåbär (Vaccinium myrtillus)
De ovan nämns i Allerley mackel från 1532 som sånt man kan färga garn blått med. Även Secrets of Master Alexis Piemont från 1580 nämner fläderbär. Härdigheten är dock inte så bra, dessa färger bleknar relativt fort. Blåbärsfärgade fibrer kallades under antiken för slavpurpur.

Historiskt sett utanför Europa har andra blåfärgämnen använts, tex Färgpilarört (Polygonum tinctoria) har använts i Japan. I Sverige finns en släkting till den (Trampört Polygonium aviculare ), kor som har ätit av den kan få blå mjölk. Det finns dock inga belägg för att växterna har använts under medeltiden i Europa som färgämne.

Svart

Tanniner från valnöt, galläpple, ek etc tillsammans med järnsulfat ger svart och är nog den äldsta och absolut mest vanliga metoden för att färga svart. Under 1400-talet (kanske tidigare) kände man till att om man färgar tyget rött eller blått först får man en starkare, mörkare och hållbarare svartfärg. Man använde då krapp och vejde men även röd bresilja och indigo har använts för detta syfte. Blå Bresilja tillsammans med järnsulfat ger också svart och användes från 1600-talet och framåt. Värt att notera är att järnsulfat gör att materialet blir tyngre och att materialet nöts fortare om det har fått lega för länge i ett starkt färgbad.

Grönt

Tänkte nämna ett par ord om grönt innan jag börjar avsluta det här dokumentet.

Grönt är en färg som i regel inte går att färga med bara ett växtfärgämne eftersom klorofyllmolekylen är instabil och bryts ner väldigt lätt. Det finns dock exempel på recept där man använder Verdigris (kopparacetat, är miljöfarligt och cancerogent) för att få grönt. Andra relativt historiskt korrekta alternativ är att färga gult i en järngryta, alternativt med väldigt järnrikt vatten eller på grå ull vilka alla ger gulgröna nyanser. Det finns moderna exempel där man färgar grönt med vass, men vad jag vet så finns det inga historiska belägg för att detta har gjorts även under medeltiden/renässansen.
För att få en sann helgrön färg måste man färga gult för att sedan överfärga med blått eller tvärtom. Eftersom gult bryts ner lättare än blått så har vissa bevarade textilier en något kallare grön färg än den de troligast hade ursprungligen.
Beroende på hur starkt det blåa badet är och vad man har använt för att färga gult så får man olika nyanser. I 1580-talets Italien nämns bland annat följande gröna nyanser: foglia d'alloro (lagerbladsgrön), verde d'erba (gräsgrön), verdegaio (livlig grön), verde porreo (purjolöksgrön), foglia di ruta (vinrutsgrön).

Metallsalter och andra ämnen

Olika metallsalter används för att förändra nyanserna på olika vis, järnbaserade salter gör färgerna dovare och är en viktig ingrediens för att färga svart. Andra skönar färgerna, dvs gör dem klarare och skarpare. Dessa metallsalter kallas på svenska betor, man betar materialet. (Engelska mordant.)

De salter som jag har tagit upp är de vanligaste och är den form de har av idag. Under medeltiden gick man mera på känn, och olika sorters salter kunde ha samma namn vilket är varför jag har lagt till några alternativ.


Verdigris
, spanskt gröna, vertegrez (gammal engelska), vert de grice (gammal franska) grünspat (gammal tyska)
Modern kemiskt namn är kopparacetat eller CuCH3COO.H2O vilket uppstår när koppar utsätts för ättiksyra. Används för att färga grönt.

Är miljöfarligt och cancerogent, bör endast användas i laboratorium.


Alun

, alum, alumen (engelska), misy, sory, chalcanthum (alkemist namn på alun)
Potassium alun K2SO4·Al2(SO4)3·24H2O eller E 520

Även aluminiumammoniumsulfat Al2(SO4)3(NH4)2SO4.24H2O har använts.

Omnämnt redan av Plinius där han kallar det som salsugaterrae men menar en kombination av järnsulfat och aluminiumsulfat. Används för att färgerna skall fästa bättre och bli klarare. Relativt vanligt förekommande i jordskorpan, finns ett flertal alunverk där det har tillverkats.


Järnvitrol

, vitriol, grön vitrol, copperas, coperas (gammal engelska), couperose (gammal franska), cuprosa, aqua cuprosa (latin)
Modernt kemiskt namn är järnsulfat aka ferrohydrosulfat eller FeSO4.7H2O

Även ferroacetat Fe(C2H3O2)2, ferroklorid FeCl2, järnnitrat FeNO3, ferrosulfat Fe(SO4)3 samt järnoxider har använts och kallats för järnvitriol.

Används för att dunkla färger och färga svart. Gör att fibrerna inte är lika starka som innan utan nöts ner lättare.


Kopparvitrol
, blåsten, vitrol, roman vitrol, blue vitrol, bluestone (engelska) vitrolium (gammal latin)
Vitrol var ett samlingsnamn under medeltiden för kemiska sulfater men oftast avseende kopparsulfat CuSO4.5H2O

Används för att ge orangea och gröna färger i röda respektive blåa färgbad.

Är miljöfarligt och cancerogent, bör endast användas i laboratorium.


Vinsten
cream of tartar, argil, argal, argol, tartar (engelska)
Modernt kemiskt namn på engelska är potassium hydrogen tartrate eller potassium bitartrate KHC4H4O6.

Uppstår som ett sediment i lagrat vin, är antingen vit eller röd beroende på druvan som den kommer ifrån. Används för att alun skall fästa bättre och jämnare. Eftersom det är surt kan det påverka färgen på pH-reaktiva färger.


Återskapa recepten själv

De flesta av recepten går att återskapa, man bör dock ta följande i beaktande:

Det är ofta stora mängder metallsalter, modern forskning har visat att fibrerna kan bara ta upp en given del och extra bara skvalpar runt i färgbadet utan någon större verkan.

Personligen följer jag moderna rekommendationer om ca 7-10 g per 100 g ull.

En del kemikalier som används är miljöfarliga, giftiga att förtära och cancerogena. Se till att läsa på om sånt innan man börjar för er egen säkerhets skull.

Tolkningen av texterna kan vara lite lurig, en del saker är luddigt beskrivna, andra kan ha översättnings fel eller ursprungliga medvetna fel. Pröva på mindre mängder först.

En del saker går inte att få tag i, antingen för att det är för giftigt eller så vet man helt enkelt inte vad tusan det är som avses.

Har man inte ett kommunalt avlopp bör man vara lite försiktig med vad man spolar ner. Det kan vara en idé att återanvända betbad och till viss mån färgbad.

 


Hela denna text är skriven av Malin Berglund i hennes blogg finns också många andra intressanta artiklar: http://bippimalin.livejournal.com/